Tuttiban = barn som trilskas eller okynnessnuttar på bröstet.

Anna-Bell undrar hur lång tid det dröjer innan hennes karl plockar upp sina strumpor som ligger som små bollar på golvet.

Själv undrar jag när Calle ska ringa socialen och ta på sig faderskapet. Brevet med en anmodan om att VI ska ringa och boka ett möte med dem på en dag som passar OSS ligger på TV-bordet (just nu, det har bytt plats lite under de senaste två veckorna). Har bett honom ringa eftersom det är han som är upptagen av jobb och vet när det kan passa att vi går dit. Javisst jag ringer, sa han för en dryg vecka sedan.

Så nu till min gissningstävling: kommer Calle hinna ringa socialen innan de ringer oss?

Jo, så här var det. Efter att Sockertoppen hade plockats ut, sagt hej till sin mamma och forslats bort till kuvösen, påbörjade kirurgen den ”tidskrävande” delen av en kejsarsnittsoperation nämligen ihopsyningen. Trots att jag var lullig av det låga blodtrycket noterade jag att det inte var en helt rutinmässig uppgift. Kirurgen ömsom mumlade för sig själv och suckade och ömsom allvarsröstpratade med kandidaten som var med och skulle lära sig.

Naturligtvis spetsade jag mina öron allt jag orkade men ljudet försvann bland munskydd, fläktar, pip och andra röster. Så plötsligt säger kirurgen: Har du hört förut att du har endometrios? WTF säger kvinnan? JAG endometrios OCKSÅ, det måste ju vara ett skämt. Ta mig fan om jag inte har allt emot mig i barnalstringsvärlden

Nej det har jag aldrig hört. Frågorna virvlar: Är det mycket? Hur kan jag ha fått det, den fanns ju inte där när jag gjorde hysteroskopi hösten 2008. Eller kan man inte se endo via hysteroskopi? Och framförallt: Vad innebär det för framtida eventuella syskonförsök????

Är du säker? Har du aldrig haft smärtsamma menstruationer? framhärdar kirurgen. Och nu antar jag att det inte handlar om nån liten slemhinna som hittat sig ut en centimeter utanför livmodern. Eller?

Jag vet inte riktigt vad jag ville med det uppföljande telefonsamtalet i onsdags, men det var uppenbart att kirurgen trodde att jag inte fattat någonting. Hon inledde samtalet med att säga att biopsin de tog på ”förändringen” inte var cancer. Glada besked med andra ord tyckte hon. Själv hade jag aldrig funderat i de banorna. Jag ville nog bara att hon skulle säga att det finns goda chanser att jag kan bli gravid igen om jag vill. Men det sa hon inte direkt. Hon sa bara att det går att behandla och att det var bra att jag ammade för det höll endon borta. Men va fan, skit samma om den är borta när jag ammar. DÅ varken kan jag eller vill bli gravid.

I tre veckor har jag väntat på att kirurgen som snittade mig ska ringa upp mig. När hon väl gör det kan jag inte prata i telefon, så jag ber henne återkomma om en kvart. Nu har det gått väldigt många kvartar så jag misstänker att jag föll mellan stolarna vilket jag hade kunnat räkna ut med mitt bakre hål att jag skulle göra. Ursäkta språket men jag är så jäkla sne för detta.

Anledningen till att detta samtal är så viktigt ska jag blogga om någon annan gång. Nu måste jag coola ner mig så att jag inte får mjölkstockning på kuppen. FUCK!

Äntligen har hon gått förbi sin födelsevikt. Nu väger hon hela 3 395 gram. Vilken bjässe!

BVC säger att hon nu är redo att ligga på mage på golvet för att träna på att lyfta och vrida på huvet (vilket hon har kunnat sedan födseln). Vet inte om jag kommer annamma detta för hon gillar inte magläge annat än när hon ligger mot min mage.

BVC sa även att denna övning motverkar platt skalle. Nu har Sockertoppen inte antydan till plattskalle, kanske för att hon ofta sover med huvudet på sidan, så vad det anbelangar finns ingen anledning att ”träna”. Men nu till mina undringar: varför är det en skräck för alla med platt nacke? Är det för att det är fult eller kan hjärnan ta skada?

OCH

Varför ska barn träna färdigheter som är nerärvda att kunna? Det är som att träna barn på att blinka, bajsa och gå.

Okej denna sista blev ingen fråga utan snarare ett påstående. Visste ni att barn som sitter i en påse på ryggen och bärs runt dygnets vakna timmar ändå kan gå så fort de, vid en för individen given ålder, sätts ner på marken. Kroppen måste uppnå en neurologisk och styrkemässig mognad innan det är möjligt att gå. Innan dess kan man träna ihjäl sig. När den är uppnådd kan barnet gå även om det aldrig tränat ett steg i hela sitt liv. Har ingen källa på detta att länka till men det låter helt rimligt i mina öron.

Sockertoppen är tre veckor gammal. Tiden rusar som ett rykande lok i en västernfilm. Tut TUUUT, snart är mammaledigheten slut! Jag fattar inte vart tiden tog vägen. Vad har vi gjort? Sovit, ätit och bytt blöjor. Visat upp henne för släkt och vänner. Jag har hunnit med några promenader med barnets far och olika kompisar och även fika på stan. Sockertoppen alltid lika exemplariskt sovande.

Men nu är det slut på fröjden och lugnet enligt Anna W. Vid tre veckor sker ”den egentliga födelsen” och barnet kommer att bli betydligt mer krävande. Kortfattat vill det från och med nu ha mer mat och mindre sömn.

Så länge mitt barn inte blir skrikigt kan jag ta det mesta känns det som. Fram tills nu har hon varit superlätt och bara gosig. Tror inte ens att hon skrikit i mer än 10 sekunder sammanhängande. Hon somnar själv och verkar totalt avslappnad, nöjd och cool efter matning (med flaska och bröst). Jag kan bara konstatera att det HITTILLS varit så mycket lättare att ha en nyfödd än jag trodde. Det enda som jag förvånas över, och som är lite jobbigt, men bara lite, är hur fruktansvärt lång tid matningen tar. Sällan går det snabbare än en timme.

Idag ska vi till BVC och målet för dagen är att hon ska ha gått upp till sin födelsevikt på 3110 g. Hoppas hoppas det! Är det något som får mig orolig så är det hennes vikt. Lilla pyris . Men sedan dag 3 på BB har hon gått upp i vikt och det är huvudsaken. Så jag behöver inte oroa mig men det är svårt att låta bli.

plötsligt lägger bitterstorken till mamma- och pappabloggar i länklisten.

Så här 3 veckor in i nya mammalivet har jag inte läst på någonting om barnavård och spädbarnsutveckling. På något vis har det inte blivit av. Kanske beror det på att jag läste så vansinnigt hysteriskt mycket om hur man gör för att bli gravid att jag inte haft så mycket ork att bli expert på det där med att ta hand om barnet när det väl är ute. Annars ligger det i min natur att söka fakta och kunskap (läs vetenskap).

En annan bidragande orsak är att min inställning alltid har varit att man klarar sig långt med sunt förnuft, instinkter och att fråga kompisar. Det tror jag fortfarande, men i dag fick jag ändå ett ryck och köpte ”Stora Barnboken” av Anna W, Jesper Juuls ”Ditt kompetenta barn” samt Hetty van de Rijt ”Växa och upptäcka världen”. Jag letade även efter doktor Spocks bok men den fanns inte.

Vilka mer böcker bör man läsa tycker ni?

Och JA, självklart kommer jag läsa dessa experter med en stor grabbnäve salt. De har säkert ett och annat att komma med men jag kommer inte att köpa allt. Det inser jag redan i kväll efter att bara ha bläddrat lite i Anna W:s och Jespers Juuls bok.

Jag tror att det bästa är om man snickrar ihop sitt eget sätt att vara förälder men som sagt; jag tar gärna emot tips på om det finns någon litteratur som DU tycker var toppenbra och lärde dig massa nytt.

Jag blir galen på att alla barnmorskor säger olika saker om det mesta. Det tycks tillexempel omöjligt att få ETT svar på hur ofta och hur mycket mat en nyfödd ska ha.

Exempel: På BB sa en morska att barnet ska ha bröst i princip dygnet runt. Om de sover ska de väckas om de inte ätit på tre timmar. En annan sa att man inte ska väcka. En sa att jag skulle pumpa för att hålla igång amningen och nu senast sa BVC-morskan att jag bara ska amma 10 min per bröst och sedan ge tillägg. Och enligt henne var de onödigt att pumpa. Angående tillägg sa de på BB att barn ska ha 10 ml tillägg om de är en dag gamla, och 20 ml om de är två dagar etc. Men när man skulle sätta stopp för ökningen kunde de inte svara på. För jag gissar att en tremånaders bebbe inte ska ha 900 ml per gång. Eller? BVC-tanten sa att barnet ska få obegränsat med tillägg efter 10-minutersamningen.

ÅH blir galen på att känna osäkerhet kring om hon blir mätt eller inte. Och så tänker jag att; det är då fan vad ovetenskapliga barnmorskekåren är. Jag kan köpa det, men då tycker jag inte de ska ge en massa svartvita besked till mammor alls utan bara säga: gör som du känner är rätt instinktivt för vi har ingen aning. Men icke. Varje morska uttalar sig så säkert som vore de oraklet i Delfi.

Ni som delammat: hur ammade ni? hur mycket tillägg gav ni? Och inte minst: kunde ni någonsinn gå över till att helamma? Har de hänt någon gång i världshistorien ett en mamma som börjat ge tillägg kunnat sluta med det?

Idag har jag varit på information om bäckenbottenträning tillsammans med sju andra nyförlösta kvinnor. En del av dem väldigt frispråkiga. Endast jag i hela gruppen tycktes kunna lokalisera min sfintermuskel överhuvudtaget. Även den andra snittade kvinnan hade grava problem. Enligt sjukgymnasten ska man göra knipövningar FYRA gånger om dagen de första två månaderna. Först liggandes, sedan sittandes och tillslut ståendes. Målet är att kunna knipa av strålen när man kissar. När det hela var slut gick jag på toa och kollade om jag kunde knipa strålen som i forn stora dar och det var peanunts. Underbart att slippa DEN krämpan. Inkontinenskrämpan.

Intressant att notera var även att en barnmorslka var tvungen att ge mig en gliring för att jag kom dit utan barn. ” Vad modigt av dig att lämna barnet hemma” sa hon. Modigt? MODIGT? Som att barnens fäder alltid är dåliga på att ta hand om barn.

Sedan finns det ju annat att ta itu med så här efter förlossningen. Bland annat gissar jag (vi har ingen våg) att 15 kilo ska bort från min kropp innan jag kommer i de kläder som jag hade innan kortisonfetma och graviditet. Måste säga att jag verkligen längtar tillbaka till min gamla kropp. Är så förbannat trött på att lufsa runt i mammajeans och t-shirt med en fleeckofta därtill. Ååååh jag vägrar bli en otymplig slappismamma som skyller dålig kondis på graviditeten, men jag inser redan nu att det kommer att bli svårt att få tid till träning. Det mest realistiska är nog att satsa på barnvagnspromenader i det oändliga.